Tro

När jag var ungefär sex år gammal bodde jag och min familj utanför Nybro på en liten plats som heter Flerohopp (mångaskutt, som mina morbröder brukade säga). På vår trädgård fanns det två hus. Den första tiden bodde vi i ett lite mindre hus som var rött. Och i det stora vita huset, som vi senare flyttade in i, bodde det en familj ifrån Tyskland (jag tror att de var  ifrån Tyskland). En dag när jag och säkert hela familjen var ute i trädgården och lekte och fixade och donade. Med sånt som man brukar göra när man har en trädgård, kom mamman i den andra familjen också ut. Jag såg att hon och min pappa pratade med varandra och efter ett tag så ropade pappa på mig och ville att jag skulle komma.  Pappa berättade för mig att han ville att jag skulle hjälpa honom att be till Jesus, eftersom mamman i det andra huset hade väldigt ont i ryggen.

Jag minns det som att hon satte sig på en bänk som fanns i trädgården och att pappa tog tag i båda hennes ben och lyfte upp dom så att de låg i hans händer och sen så bad vi en super enkel bön. Ungefär så här: Jesus vi ber att du ska göra …… bra i ryggen. Det var första gången som jag själv minns att jag var med om att be för någon och se att det verkligen hände något när vi bad. För när vi satt där med hennes ben i luften  =) så drog det till i det ena benet och värken i hennes rygg försvann på samma gång.

Du kanske tycker att det här låter helt knäppt… och vet du vad det är nog lite galet, men jag är en av dom lite galna som faktiskt tror att det hjälper att be.  Jag skulle kunna berätta flera händelser för dig, jag gör kanske det en annan gång.

Tro är väldigt svårt att bevisa för någon annan, jag tror faktiskt inte att det går. Men för mig är det inte så viktigt att kunna bevisa… tro för mig är en inre visshet… lika svårt som det är att bevisa att Gud finns, lika svårt är det för mig att förklara bort det mitt inre vet och har upplevt ♥ !