En fast klippa

Vissa dagar blir man mer påmind än andra om att livet är så skört. Vi lever ett liv då allting är till låns, ingenting kan tas för givet…

Många människor har frågat mig hur man ens kan tro på Gud då vi lever i en värld som är så full av sorg och orättvisa. Jag ska medge att jag också har mina stunder då jag ifrågasätter och funderar på hur det går ihop. Inte minst när sorgen och förtvivlan kommer nära inpå.

Men för mig har aldrig tron på Gud försvunnit, däremot har min  bild av Gud många gånger förändrats. Kanske är det just så att vi många gånger lever med bilder både av Gud och av mycket annat som inte stämmer överens med verkligheten. Det finns så många  versioner av honom som  har målats upp av olika människor och inte minst av kyrkan. Men om man läser i Bibeln, så har han aldrig lovat oss en dans på rosor, men däremot har han lovat att ge oss kraft att klara av varje dag…

När jag ser tillbaka på mitt liv, och idag tänker jag i första hand på de perioder i livet som har varit kantade av svårigheter, blir jag förvånad över hur bra det ändå har gått. När man är där i den mörkaste natten, förstår man inte hur man ens  ska kunna leva vidare. Allt gör så ont; saknaden, minnena och allt man hade önskat få uppleva tillsammans. Trots den obeskrivliga smärtan fortsätter livet, och i efterhand kan jag se att man har fått den styrka och kraft som har behövts för att kunna leva en dag i sänder.